Frustration över mitt hår

Min dröm var alltid att få bli rödhårig, nu när jag fått pröva det så känner jag mig inte naturlig längre.. det känns 'fejk' känns inte jag. På den gamla tiden sa jag bara "usch på mitt mörkblonda hår, jag hatar det" och så färgar jag det kolsvart... DUMBOM IDIOT.

Skulle aldrig färgat det svart! Det kändes bra och jag kände mig cool, men jag förstörde något jag inte visste skulle vara djävulskt svårt att få tillbaka igen.

När jag blir frisk tänker jag fråga min frisör om det är möjligt på något sätt att få min naturliga hårfärg igen, utan att skada mitt hår...

Jag känner bara smärta då jag kollar på gamla bilder på mig själv.

"Gud vad fint hår jag hade där.. så mycket volym" "Min hud strålade"

idag är allt tvärtom. Mitt hår må vara rött, men håret i sig ser bara hemskt ut. Min hy strålar inte de lilla minsta.. kan ju vara p.g.a hur jag mår och så.. det är klart, men ändå. Varför kan jag inte få vara den tjejen igen? Den glada spralliga som inte brydde sig alls om vad andra tyckte eller tänkte? Som bara var sig själv..

Jag är mig själv hela tiden, men.. någonting har stoppat mig från att vara 100% jag.

Få visa att jag älskar saker, det gör jag inte numera.. få VISA att jag bryr mig om personer. 

Det ..gör jag inte heller. Säger aldrig längre till min familj att jag älskar dem. Har jag....typ aldrig gjort.

Men jag visade mer än vad jag gör nu...

Jag skäms över vad jag har blivit. Gamla jag.. brukade jämt le och säga "Allt kommer bli bra" hur jobbig och svår situationen är.

Jag orkar aldrig titta mig själv i spegeln. Jag tycker jag ser otroligt ful ut..

kan ha på mig dem sötaste och finaste kläderna, känner mig inte..fin.

Det är inte bara håret det är felet på, det är jag.. hur jag blivit som person.

Jag försvann någonstans mellan 2010-2011.. och verkar inte ha kommit tillbaka.

Någonting förstördes, men jag hoppas att jag kommer finna det igen.

Jag önskar mer än allt i världen att få känna en sådan sprudlande glädje i kroppen igen, som fick mig att skutta och bli glad över det lilla minsta.. nu när jag tänker på det, känns jag idag, som en helt annan person.. inte ens i närheten av hur jag var då...

Snälla gamla jag, finn mig igen.. jag behöver dig. Ge mig styrkan igen...♥